Med svullna knän försöker jag förflytta smärta i knäna till halsen istället genom att skrika mig hes till Robyn blandat med SoKo. Jenny Owen Youngs får också vara med på ett hörn. Läste en berättelse jag skrev i fyran igår. Måste säga att det var med skräckblandad förtjusning. Förtjusning genom att jag känner igen mitt sätt att skriva otroligt mycket. Skräck genom innehållet. Jag minns mina baktankar. Minns vad jag ville skriva egentligen. Känslan bakom varje ord kom tillbaka. När jag tänker efter har den nog aldrig försvunnit. Bara gömts undan. Förvarats i en liten ask inlindad i papper. Lagd i en kartong med lappen "Ömtåligt" påklistrad. Det komiska/värsta/bästa är att ingen annan skulle förstå något. Det ser ut som en halvt vanlig berättelse skriven av en liten flicka. Fröken hade skrivit en kommentar om att jag skulle fortsätta så blev det snart en hel roman. Tycker det tyder på att lärare inte lägger speciellt mycket tid på att analysera. Tänka. Titta. Se. Blir det lärare av mig en dag ska det bli en med öppna ögon. En som vågar se. Vågar reagera. Agera. Hon borde ha sett.
De ombytta rollerna ger mig panik. Vad hände egentligen? Och när? RING DÅ! Men sen landar jag från min lilla luftballongsfärd och inser att det nog som vanligt bara är en fas. Något jag ändå förstör. Något som ändå går åt helvete. Det komiska är att det alltid slutar dåligt hur situationen än ser ut. Hur jag än agerar. Hur andra än agerar. Jag skulle aldrig passa i en Disneyfilm.
Medan de andra sitter i ridhuset tänkte jag bara passa på att ge en lägesrappport. Vet dock ej om det är hästlinimentet på mina knän eller dagens dos av vin som gör att det ilar i hela min kropp. Kan ha fler orsaker också. Tydligen låter jag otroligt intressant i sömnen. Somebody said touve got a new friend. Does shr love tou better than i can. Det är frågan. Men jag dansar för ig själv så det är lurre. De varnar om bristningar (eller va det blistringar) på mina knän. Bärjar nästan bli lite orolig. Inte läge för hudkontakt i natt. Tur för mig att jag tog tältsängen. Ï´m all messed up.´Dags att förflytta sig till stugan.
I väntan på föda passade jag på att boka bussbiljett. Storstaden och ett besök hos Idahoe vankas. Vin, shopping och en hel del prat skulle jag tippa huvudingredienserna blir. Tror jag fått någon typ av arbetsskada i vänster fuck- och ringfinger. Höger axel är också totalförstörd. Men vem fan bryr sig när man ändå är en stjärna med guldkant. Mat ropar dom.
Mitt i mitt livs stressigaste kväll fick jag mitt livs chock. Ja, förutom lik-chocken tidigare idag då. Kläder ska packas. Alkohol ska samlas ihop från hela huset. Sömn ska fångas. Kameran ska laddas. Alldeles för mycket för en kväll som denna. Men du har blivit ful och jag kan inte låta bli att hånskratta. Du har blivit ful och jag vältränad som aldrig förr. Tror jag drog vinstlotten i alla fall.
Efter en dålig start med galgar i huvudet med mera fortsatta dagen bara utför. Slet som ett djur på jobbet vilket medförde en sträckt axel och alldeles för slitna knän. Men jag måste nog ändå säga att liket (Ja, liket som i en död människa!) var det värsta. Där kommer jag, trött som en tjur, och funderara över varför hissen inte går ändå upp. Får väl ta trappen sista våningen tänker jag och skuttar vidare. Skulle jag ICKE ha gjort! Rundar hörnet, och var möts jag av? Jo, ett jävla LIK liggande på en bår med ett lakan över. I varsinn ände av båren står två kostymnissar som ser ut att lida med mig när jag måste trasta förbi den jävla döda människan i den jävla smala korridoren. Och det luktade. Det luktade dött. Lite fränt men unket. I ren panik ville jag bara spy och gråta samtidigt. Funderade på om jag skulle ringa chefen och sjukanmäla mig men bet ihop och tog mig igenom dagen. Dock tog det ju en EVIGHET innan hissen kom och hämtade liket. Så medan jag sprang runt med spyan/gråten i halsen låg ju liket kvar där några meter ifrån. Vad hände med att ta hand om sina medmänniskor? Kunde inte en vänlig själ bara ha förvarnat mig om att det fanns ett lik i huset. Nejnej. Det var tydligen inte så viktigt. Stackars, stackars mig.
Skummade igenom fb pch insåg att ofantligt många fått sina skattepengar. I hopp om att jag också skulle få jubla skyndade jag mig att logga in. Kanske jag till och med har sån tur att någon vänlig själ satt in dem! Tydligen ej. Istället möttes jag av dagens shopping. -583 papp kastade sig rätt i ansiktet på mig som en bläckfisk. Det enda jag inte kan komma ihåg vad det står för är -55. Men 55 spänn har väl aldrig avgjort skillnaden mellan liv och död. I väntan på skattepengarna tänkta jag nu försöka göra lite plats på kontot.
Lördagen den femte juni kommer jag för alltid minnas som en otroligt rolig kväll/natt. Dock innehåller den också en hel del olösta mysterium. Till exempel: Varför är min högervad till hälften täckt av ett enda stort blåmärke? Varför låg Idas legg i poolen när jag kom hem idag? Jag har också gått och blivit gammal och otroligt virrig. Börjar med att glömma byta skor och går ut i sktikrosa tygskor. Fortsätter med att glömma portkoden så jag får ringa mamma. Avslutar med att nyss upptäcka prislappen som tydligen satt kvar på mitt linne. Nationaldagen har efter en bakislunch med Ida i vasa hittils mest handlat om att ta sig hem. Det är ju inte varje bakisdag man, mer eller mindre, frivilligt spenderar åt att vandra en mil i tropisk hetta. Men hem kom vi till slut och nu är det bara diskberget som återstår. Fabulous.
Men OJ vad vältränad jag kommer vara inom en snar framtid. De påstår att det är helg imorgon. Äntligen. Dock förstår jag inte hur i helvete jag ska orka med helgens planer. Nykterism kankse är något för mig i alla fall. HA!
Jag hatar att jag alltid tror att jag har kontroll. Att jag vet vad jag gör. Att jag inte alls är ute på för djupt vatten. Vad fel man kan ha. Gång på gång. Jag har ju för fan drunknat för längesen! I'm off för att tröstshoppa löparskor. Inte för att jag tänkte börja löpa men det känns bara bra.
