Det är dagar som i dag. Gråa, regniga dagar i mitten av september. Dagar då jag känner mig sämst och oönskad av allt och alla. Dagar så allt känns jobbigt och inget blir eller är som jag vill. Dagar då minsta ord eller händelse får mina ögon att tåras. Dagar då jag går runt runt på mina tjugotvå kvadrat utan att göra något.
Det är dagar som i dag jag är som bäst och sämst för mig själv. Dagar då det skriker i hela mig att något måste ske. Fort. Bara något. Vad som helst. Och det är där det avgörs. Om det blir bra eller dåligt. Det var en dag som denna jag fick för mig att klippa av mig håret. Som jag gjorde dreads på mig själv. Det är dagar som denna jag suttit i timmar och klippt sönder varje klädesplagg och sytt hela nätterna. Eller så är det dagar som denna jag ligger apatisk i fosterställning på golvet. Lyssnar på regnet och önskar att jag vore någon annan.
Det var i dag jag fick för mig att klippa en gardinlugg.
Jag håller just nu på att bli tokig. Fullkomligt jävla helvetes galen. Allt går för snabbt men ändå händer ingenting och det är en miljon saker jag ska och borde och måste göra men jag har inte ens kommit till ruta ett. Det senaste halvåret har fullkomligt exploderat åt alla möjliga jävla hålla. Bra och dåligt och piss och helvete och ren jävla totallycka. Och någonstans mitt i explosionen fick jag en miljon krav på mig men jag har fan inte ens landat än.
Hur är det meningen att jag ska rätta till alla bitar när jag fortfarande svävar där i luften?
Och jag vet att om jag fick bestämma skulle det aldrig bli gjort. Jag skulle låta mig landa och förbli sprängd i bitar. Och jag vet att de gör det för mitt eget bästa. Men det går så in i helvete jävla fort medan jag inte hänger med alls. Och jag hatar att inte ha kontrollen över vad som sker. Jag måste se det jag ska göra klart i huvudet för att kunna göra det. Se händelseförloppet som en spelplan och se vilka vägar som finns att gå. Nu ser jag ingeting. Rutorna flyttar på sig och byter färg och jag har ingen jävla aning om var jag ska.
Och jag hatar det. Jag hatar det över allt annat.
Jag har två saker jag måste göra i dag. Två saker. Fylla i ett formulär och ringa ett samtal. Det skulle kunna vara gjort på två minuter. Men ett samtal och ett formulär får mig att inte ens vilja gå upp ur sängen. Bara tanken på ett samtal och ett formulär gör mig helt utmattad. För jag är inte med. Jag svävar ju fortfarande efter explosionen.
Och mitt i det är tanken att jag ska lära mig allt om politisk kommunikation. Jag som inte ens kan hålla en och samma tanke i huvudet i två sekunder. Jag som inte kan sitta på en stol utan att mina ben skakar och jag vill skrika. Jag som inte kan ta ett andetag utan att det knyter sig någonstans på vägen.
