Min största rädsla har alltid varit att vara berodende av någon. Att känna att mitt liv styrs av någon annan. Att hur jag mår beror på hur jag har det med någon.
Så är det nu. På något sätt har jag blivit beroende av någon. Mitt liv fungerar inte utan honom. Jag måste höra hans röst och känna hans läppar mot mina för att kunna leva.
Och jag har aldrig varit så rädd. Jag kan inte ens se till att få mig själv lycklig, hur kan jag då överlåta det till någon annan? Hur kan jag tro att denna människa ska kunna samla ihop mitt trasiga hjärta och liv och älska det? Göra något fint av det? Få det att må bra?
Men på något konstigt sätt gör han det. Han gör saker som får mig att säga att jag hatar honom. Att han förstör mitt liv. Men han står kvar. Och gör det ändå. För han vet att jag innerst inne vet att han gör det enda rätta. Och att jag älskar honom för det.
Ska det behöva vara så att man blir inträngd i ett hörn av två killa. Ska det behöva vara så att de frågar om man vill följa med hem och man säger nej och de säger att man ser ut som en sådan som går ner på vem som helst? Ska det behöva vara så att när man frågar vad fan de menar så kallar de en jävla hora och man måste slita sig därifrån? Ska det behöva vara så att liknande ska behöva hända tre gånger på samma kväll? Ska det behöva vara så att när man har tröttnat på att bli kallad hora och går hem ska behöva möta ett äldre par, som i all välmening, säger åt en att man inte borde gå själv så sent?
Det ska fan inte behöva vara så. Det är fan sjukt. Och den som säger att vi lever i ett jämställt samhälle har fan aldrig varit tjej. Den har fan ingen aning om hur det är att vara ute och ha kul men få sin kväll förstörd för att några killar inte kan ta att man inte vill suga deras kuk.
Det är fan ett sjukt samhälle där ett äldre par ska behöva stoppa en ensam tjej och säga att hon inte borde gå själv och fråga om hon vill ha sällskap hem. Det är fan åt helvete. Allt är åt helvete.
Jag skulle ju vara starkare än så. Jag skulle ju inte ge vika. Jag skulle ju står upp stolt och gå vidare. Sparka på tankarna som inte skulle vara där. Sparka och slå tills de grävde ner sig igen och inte vågade komma fram. För försvinner gör de aldrig. Men jag kommer gång på gång på mig med att krama dem. Välkomna dem. Sopa rent och göra plats så de kan stanna för alltid.
