Dagen har, förutom lite jobbande, agnats åt att lyssna på musikhjälpens återträff. Måste medge att Musikhjälpen nog är en av mina större laster i livet. Och att Nour måste vara en av Svergies vackraste kvinnor. Denna sexdygnssändning är nog det enda som kan få mig att smålängta lite till vinterna just nu. Men nu är det sommar. Och på lördag är det valborg. Spännande.
Vardagslyx är att hinna slå sig ner framför en dator med en kopp kaffe (som jag fick stressbrygga eftersom jag råkade dricka upp allt medan jag morgonläste). Vad klockan än är förknippar jag morgonsurfande med sovmorgon. Kanske för jag har just sovmorgon idag. TILL HALV NIO! Måste kila.
Jag är mållös och tom. Men samtidigt svämmar känslorna över. Som alltid efter att ha tittat på Upp till kamp med andra ord. Jag har en plan jag funderar på att följa. Att följa planer och uträkningar brukar inte vara min starka sida. Tänkte ge det ett försök. Fast när jag tänker efter lyder min plan: Jag ska fanimig lyckas med allt jag vill göra. Svårare än så behöver det väl inte vara?
Fin dag. Fina dagar. Söndagsmelankolin sitter i lite än. Efter sprudlande lycka är nog melankoli mitt favorittillstånd. Det är något fint med det. I viss mån. Om man kan hantera den. Tror jag just förstörde det fina i kråksången genom att överanalysera bottnen i melankolin. Henrik Berggren sjunger att there is no time for us i mina öron. Jag vägrar tro honom. Vi har all tid i världen. Men just nu, ikväll, vill jag nog bara vara melankolisk och stirra in i väggen till tonerna av Broder Daniel.
Det är något speciellt med söndagar. Dagen som blev över. Eller kanske den viktigaste dagen. Söndag är den dagen då jag brygger mitt kaffe extra gott. Dagen då jag funderar extra mycket på allt men mest ingenting. Dagen då melankolin fyller varje kubikmillimeter av min kropp. Dagen då jag helst placerar mig själv i ett hörn och lyssnar på lidelsefull och fin musik. Dagen då jag mer än gärna begraver mig i täcken och gråter utan tårar. Dagen då jag känner mig som mest kreativ men samtidigt handlingsförlamad. Söndagen är nog den dagen jag kommer skriva mina mästerverk på. Var så säker.
Tog en promenad med Bells till Hälla. Jacka av och t-shirt på! Väl hemma igen parkerade jag mig på altanen i hopp om att återfå brännan som försvunnit spårlöst. Dock utan vidare resultat. Vindrickarnerven rycker som aldrig förr och jag kunde nog inte vara på bättre humör. Kvällen ser ut att bli minst lika fab. Ja, intressantare än så blir det inte idag. Jag har pausat vissa delar av mitt liv och så får det förbli några dagar till. Klart slut.
Illamående så jag helst skulle vilja spy. Plågar mig själv ännu mer genom att titta på bilder jag absolut inte borde titta på just nu. Om allt skiter sig drar jag 946,6 kilometer upp i landet till våren. Om inte det också skiter sig vill säga. Så länge stannar jag i min fantasivärld.
Från superdepp till superpepp på ett dygn. Känner mig nöjd med helomvändningen. Vaknade med tanken "Fan, det här kommer bli en riktigt bra dag" i huvudet, och se på maken; det blev det! Mycket som fan på jobbet. Storm som aldrig förr. Men inget som stoppade mig. Två timmars övertid, varav en frivillig enbart för jag kände för det, och humöret bara fortsätter att stiga. Kommer hem och blir mobbad av mamma för jag är så jävla glad. Minime (kom just på världens bästa smeknamn på lillasyster min. Hon ser ju ut som mig, fast mindre.) berättar att de har släppt Strokes till Peace och jag danasr en segerdans i köket. Springer in till datorn och roffar med ett leende på läpparna åt mig två biljetter. Nu jävlar W! Firar biljettköpet med ännu en segerdans i köket. Och ja, nu sitter jag här. Purglad!
Igår hade jag panik. Sådär så man bara vill explodera. Jag såg allt rasa framför mig. Igen. Jag såg misslyckandet. Jag såg allt jag ville ha sakta försvinna in i en dimma jag inte kunde ta mig igenom. Då är det bra att det finns alldeles för fina vänner. Som W. Vad skulle jag göra utan min partner och räddare i nöden?
Jag tror jag håller på att bli sinnessjuk. Min hjärna har gått mer bananas än jag och W vid leksaksavdelningen. Att skratta och gråta på samma gång verkar vara mitt nya favoritintresse. Att skada mig på alla möjliga och omöjliga sätt också tydligen. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag håller på att förblöda genom mitt nagelband. Jag skulle inte heller ha blivit det minsta förvånad om de två, i alla fall till synes, trevliga karlarna som gjorde mig sällskap hem i lördagsnatt efter att bussen gick sönder skulle ha dragit in mig i en buske och våldtagit/mördat mig. Men det gjorde de inte. Jag lever. Om än arg och uppgiven och panikslagen och superglad.
- Gråter du Evelina?