När inte ens en kopp av det svarta guldet kan få en på bättre humör är man fan otröstlig. Nackspärr, av den icke nådiga sorten, hindrar mig från att jobba och förvisar mig istället till soffan där jag mot alla odda lyckats hitta en position som är lite, lite lindrigare än de andra. Huvudet inkilat mellan kuddarna är min melodi. Det dämpar även ljuden från gubben på taket. Eftersom jag vanligtvis jobbar har jag aldrig fått uppleva dessa otroligt märkliga ljud. Därav min chock som gjorde att jag flög upp ur soffan i ren panik, tätt följt av ett vrålskrik på grund av min, för en sekund, bortglömda nackspärr. Stackars, stackars mig.
sa hon och tog en springnota och firade med taxi till Jossa. Ibland är 27 minuters väntan på bussen bara för mycket så vad gör man inte? Dock kommer jag aldrig mer kunna visa mig på pitchers men det är en annan femma. Får helt enkelt flytta klämdagsölen till annan plats. Det står en säng sådär 10 meter ifrån mig och ropar mitt namn i mörkret. Bredvid ligger en bok som inte vill annat än läsas av mina trötta ögon. Man vill ju inte vara en svikare liksom.
Jag innehar just nu världens beslutsångest. Är det världens mest onödiga köp att lägga 1600 på en vinterjacka? Det är ju trots allt halva priset.............. Får överväga ett tag till. Finns den kvar i slutet av veckan kanske det är ett tecken, kanske inte.
I brist på annan sysselsättning (eller snarare för att slippa måla tak) tog jag mig igenom några av mina egna inlägg och insåg att jag inte gett mycket utrymme åt politik trots att det är det mitt liv kretsat kring de senaste veckorna/månaden. Kanske just därför kom jag på. Tror jag aldrig har diskuterat såhär mycket och intensivt i hela mitt liv. Ibland blir jag förvånad över hur smart och vilken bra människa jag är. Imorgon är det dags att rösta och jag har i åratal vetat var min röst ska gå. Imorgon ska jag efter år av längtan äntligen få visa den. Imorgon ska någon för första gången räkna min röst och jag hoppas innerligt att det är den som byter ut detta tragiska samhälle mot ett rött paradis.
En sak som jag dock tänkt och irriterat mig lite på är att folk/politiker totalt verkar ha glömt att det finns människor. Att det är människoliv de håller i sina händer och spottar ut i debatten. Allt verkar handla om skatter, företag och allt annat vi människor har skapat. Ja, människan nämns. Det sägs att det är hon som ska få utdelning och tjäna på allt de pratar om men jag vette fan. Jag tror de krånglar till allt. Tar omvägar. Vi bygger och bygger men vi har ju för fan ingen grund att bygga på så inte konstigt att allt rasar. Jag tvekar på att människans grundbehov är några fler hundralappar i plånboken efter en sänkt skatt. Jag tvekar på att världen skulle bli en gnutta bättre bara vi hade råd med lite mer. Man kan alltid ha råd med lite mer. Det saknas alltid lite i kassan. Människan är en utdöende varelse. Vi är inte det viktigaste för varandra längre. Vi nöjer oss inte med ett lagom samhälle med gemenskap och kärlek. Vi ska ha allt. Helst själva.
Men som sagt, imorgon är det dags att välja. Ensam eller gemenskap?
Och plötsligt frågar jag mig; var har du varit hela mitt liv? Jag är kär kär kär och kan inte slitas från din gestalt. Dina toner. Dina ord. Jag gör en tidsresa från 1999 och fram och hoppas innerligt att den ska läka min dyspepsi. Ibland vill jag bara vara lite mer intelligent än alla andra. Det är jag alltid.
Ja vi var ju ingen rik familj men ibland fick jag låna någrakronor till kaffebröd till jobbet. Eller det köpte vi på krita förresten nere på konditoriet. Men till nylonstrumor och sånt som man ville ha till helgen då man skulle ut och dansa. Sen, om de gick sönder, fick vi lämna in dem till strumpaffären som maskade ihop dem igen. Till nästa lördag vill vi ha dem klara sa vi så var de som nya igen.
Tror jag fick en chock när farmor berättade det. Någon som vet en ihopmaskare så ropa högt som fan. Med min strupmbyxekonsumtion skulle jag nog kunna tjäna tusenlappar. Per år.
Tänka sig att två ord, eller tre, beror på om man säger hej då eller hejdå, kan bestämma att det rosa molnet faktsitk är ett rosa moln och inte en radioaktiv våg som jag svävar på. Känns bra. Mycket bra. Slutet gott, allting gott skulle man ju kunna säga. Och det skulle jag säga, om jag inte var jag, och jag var en känslomässigt tickande bomb som har en förmåga att explodera i tid och otid. Nuet god, allting gott är nog mer melodi. Det är ju ändå i nuet man ska leva enligt dem som vet.
Flyter fortfarande på molnet och betraktar världens ur den andra synvinkeln. Ingen har fått mig att ramla ner än. Kanske till och med hoppade till ett ännu mer förvirrat/underbart moln. Undrar om det är jag som har blivit äldre, allt och alla som har ändrats, världens som har bytt axel att snurra runt, om jag inbillar mig eller om detta kanske helt enkelt är hur världen är. Bara att jag inte riktigt har sett det förut. Något är annorlunda i alla fall. Kan dock fortfarande inte avgöra om det kommer sluta med ett magplask i asfalten eller om jag för all framtid kommer springa inlindad i rosa sockervadd. Radhusdisco hamnade direkt överst i bokkön och jag är tvåhundra kronor fattigare. Men vad fan är pengar? För att citera en kär gammal folkpartist så "ju mer pengar man har och ju snyggare/fler brudar man får knulla, ju lyckligare är man. Men jag värderar tid mer än pengar. Men pengar är ALLT! Och så ska ju lön baseras HELT på hur länge man har pluggat. VA!? Så du tycker att vissa jobb är viktigare än andra? Klart jag ska ha mer i lön om jag är läkare. Men du behöver ju inte bli så arg." Tror jag både skrattade och grät på samma gång. Inombords. Åt honom skrek jag bara.
Torsdag, fredag, lördag och jag kanske borde inse att jag inte är arton längre. Det gör ont i kroppsdelar jag inte ens visste fanns. Tror jag är förvirrad. Befinner mig i ett moln och bara flyter med vinden. Tror jag trivs på molnet. Får se om jag ramlar ner. Får se vad som får mig att ramla ner. Landa på jorden igen. Det är inte tillåtet att leva i en fantasivärld för länge. Bubblan måste spräckas och folk gör det med glädje. Med ett hånflin. Jag hatar dom men vet inte vilka dom är. Det står glass i frysen som vrålar mitt namn. Min sprängfyllda mage skriker nej men jag hör det inte.
En torsdag med klämdagsöl, idiotisk folkpartist och halvidiotiska vardenubodde-bor. Såhär inför valet känns det lite extra angeläget och laddat att snacka politik. Passar mig utmärkt. Dock har jag en förmåga att bli lite arg ibland. Dock nummer två så är det för det mesta befogat. After work och trött som ett litet barn. Känner att jag börjat utveckla en otroligt maskulin sida genom att nästan enbart umgås med män veckorna igenom. Men jag klagar inte. Jag gillar min maskulina sida. Även om jag saknar lite feminina inslag men det ska vi se till att ändra på. Några insikte/uppenbarelse/mänskligt vett/allt senare känner jag mig som ett tomt ark redo att klottras ned. Åh HERRE nu vet jag inte ens vad jag bratar om. Tak ska målas.
Jag visste inte att det skulle vara så skrämmande med lite klar sikt. Men jag tror jag har bestämt mig. Eller i alla fall har en plan. I vår, i höst, nästa år. Kankse inte alls. Kankse jag ångrar mig. Kanske jag lyckas. Den som lever får se.
HA! Efter två så gott som sömnlösa nätter, feber och allt därtill känner jag att mitt ohälsosamma/destruktiva leverne kom ikapp mig lite idag. Jobbet var en enda dimma av frossa och iprenöverdos men tog i alla fall slut. När jag däremot skulle uträtta lite ärenden på stan för att trösta mig fann jag mig själv sittande i en skoaffär. Varför i helvete satt jag i en skoaffär? Inte tittade, utan bara satt. När jag insåg mitt misstag smet jag ut och försökte komma på vad det egentligen var jag skulle göra på stan men misslyckades och åkte hem. Nu kommer jag ihåg. Jag skulle köpa byxor och en bok. Helvete. Plusar på ROBYN på listan också. Lycka till mig själv.
Håller på att ta mig igenom Lundell - Livslinjen. Befinner mig just nu på skiva 4 sida G. Underbara människa. Vill helst begrava mig i min säng för några dagar och läsa och blir frisk. Dricka lite kaffe och inte göra så mycket mer. Istället vinglar jag runt och en cyklen och snubblar i trappor och funderar på när jag kommer spy alternativt svimma. Mitt rum vill jag helst inte se. Det löser jag genom att spendera helgerna på annan plats. Vem behöver långsiktiga lösningar när de kortsiktiga går mycket snabbare?
Jag har en masterplan. Hela jag ÄR en masterplan. Det är bara ingen som har kommit på det än. Efter den traditionsenliga klämdagsölen blev jag ännu en gång hög på taklack (Vem fan kom på att man ska lacka kvistarna TVÅ gången? Vem kom på att de måste lackas överhuvudtaget?) till tonerna av Uffe. Med snurrande skalle och inbillade hjärtklappningar slutade det dock med att jag sket i lackandet, la mig raklång på sängen och förbannade taket genom att glo otroligt argt på det. Och då kom den, min geniala idé. För den vill jag tacka Uffe och............... ingen mer. Enbart Uffe. Och mig själv såklart. DU OCH JAG MOT VÄRLDEN! Frågan är bara när den ska sättas i bruk. Bilder från pop ska in och ut snarast. Känner mig upptagen och eftertraktad.
Peace.
ps. Efter en tid med universums segaste och hackigaste mus är den nya toksnabb! Varken mina ögon eller handen hänger med. Täck vad lättroad man kan vara va. ds
