konfettikrig

Håkan säger att man måste dö några gånger innan man kan leva. Tror jag dog rekordmånga gånger under gårdagen/kvällen/natten/morgonen. Två triangeldraman på en kväll är minst ett för mycket. Vissa har lik i garderoben, andra inte. Vissa har två lik. Jag är en arg så arg människa och har insett att den där andra chansen man ger folk och sig själv sällan är värd det. Tror aldrig det har kommit något bra ur en andra chans. Så klipp dig och väx upp och allt.

Peace.

Tack vare, eller på grund av, min lillasyster har jag fått världens sämsta låt på huvudet. Tack. Grädden är vispad, kocken har börjat med maten, jag luktar gott, huset är städat, Widell har ringt med klädångest och jag har sagt vad hon ska ha på sig MEN JAG HITTAR INGA BALLONGER!

Peace.

Jag luktar körsbär och har drabbats av akut sömnögus. En sjukdom som sätter sig på ögonen och gör dem extremt trötta trots att kroppen är piggare än på flera timmar. Minst. Peppar kalas och tvingar familjen att städa. Kallt som fan är det också.

Peace.

Tydligen får man inte ta med sig väggar när man flyttar så Dylan fick bli kvar i Irsta. Barnet som fick mitt rum lär vara ett av världens lyckligaste. Men nytt är nytt och det blir ju inte nytt med gammalt. Ibland undrar jag om jag inte skulle ta och bli konstnär eller möjligtvis målare. Det skulle vara att göra världens en björntjänst, men tyvärr, mitt liv är redan planerat. Med andra ord är min nymålade fondvägg otroligt fin.

Peace.

Etta nolla nolla nolla fattigare men ett par alldeles för underbara skor rikare. Att vara varmast och snyggast i vinter är nu en avslutad tävlig med en överlägsen segrare. Det klättrar en katt på mitt ben.

Peace.

Ett rum har skapats från noll känns det som och jag ger mig själv en hejdundrande klapp på axeln och belönar mig med choklad och kaffe. Att sortera kläder i typ samt förgskala och vinyler i bokstavsordning tar tid. Lång tid. Denna vecka ger jag mig själv presenter hela veckan lång. Kom på att 20 är ju trots allt en otroligt viktig ålder så det räcker inte riktigt med en dag för att fira det. En bok och ett par strumpbyxor fick stå för måndag och tisdag. Onsdagspresenten får bli en lyxig chokladkaka och själva högtidsdagen kommer firas mitt livs kärlek. Ett par skor. Resten av veckan tänkte jag hänga på systemet.

Peace.

Detta må vara första och sista gången jag erbjuder mig att vara kattvakt, men ack så söt hon är! Ett grått yrväder, i dess fulla bemärkelse, som flyger högt och lågt. Jag har aldrig sett så mycket energi paketerat i en så liten kropp. Inte heller har jag sett någon så energifyllt tvärvända och mysa ner sig totalt. Nej jag kan inte andra och nej jag gör inget annat än nyser och ja det är jag som spelar trumpet dugnet runt men det gör liksom inget när den gråa bollen kryper ner i famnen och somnar med tassarna runt ett ringer. Hur allergisk jag än må vara så måste jag ha en katt när jag flyttar.
Tårpilen välte och brann upp. Konstig bok måste jag säga. Konstig men bra. Läste någonstans att någon inte tyckte innehållet räckte för att fylla alla sidor. I början fick jag panik över utelämnandet av punkter och komman. Blev stressad över takten i breven. I mitten höll jag med om bristen på innehåll. I slutet såg jag charmen. En bok som inte är en bok. En bok där raderna enbart finns till för att läsas mellan. Men så är ju Lundell ett geni också. Rävungen har nu väntat på mig i närmare två veckor. Tror jag har en viss dragning till böcker om emotionellt störda flickor.

Peace.

Här skulle man kunna tro att jag sitter och gråter hela kroppens vätska ur mig efter ha toppat lördagens, inte en, utan TVÅ väskförluster, med att idag också ha tappat/blivit bestulen på min kära, inte alltid fungerande, ipod. Tok. Med lite tur löser sig allt. Väska ett, innehållande halva garderoben, återfanns igår tackvare en incheckningslapp fråh Thai, Hannah och en snäll man. Var den har befunnit sig och vem som har rotat igenom allt utan att ta en endaste grej är och kommer dock alltid förbli ett mysterium. Väska två återfanns idag då jag helt och totalt utan hopp återvände till den förmodade förlustplatsen och frågade om de sett min stackars västa. En sekund senare traskade jag ut därifrån med väskan och hela dess innehåll i famnen. Men innan det lyckades jag alltså tappa alternativt bli bestulen på min ipod. Den må ha innehållit dålig och fler år gammal musik, jag må ha fått den gratis (tackvare att någon annan tappat bort den) och den må ha haft en förmåga att lägga av i kyla men jag tyckte ändå om den. Så en liten tår ska jag nog fälla innan jag somnar. Dock räknar jag stenhårt med att få en ny om åtta dagar så förvänta er inga floder.

Peace.

Ibland får jag för mig att jag är en mysig människa. Då kan jag, som i morse, få för mig att öppna fönstret för att släppa in regnets smatter, begrava mig under dubbla täcken, dricka kaffe och läsa. Fina stunder. Lundells Tårpilen har fått tagit över efter Radhusdisco som roat mig de senaste veckorna. Tror jag har blivit besatt av att läsa. Väntelistan blir bara längre och längre och jag börjar bli lite orolig att jag, som Morris kompis Joels morfar Einar, inte kommer hinna läsa allt jag vill läsa. Att jag kommer begravas ofärdig.

Möblera
Klippa
Läsa
Sova

Peace.

I fortsatt brist på stora, starka, händiga män som frivilligt hjälper mig att måla om har jag nu spenderat en hel helg åt detta nya favoritintresse. När jag inte lekt catwoman, dansat på stegen mimande till musiken, fört monologer i huvudet eller gråtit av frustration har jag funderat lite på målningens mysterium och kommit fram till två gigantiska hål/misslyckanden i tekniken.
1. Är det verkligen fysiskt/kemiskt omöjligt att uppfinna en allt-i-ett-färg? En färg innehållande både kvistlack, grundfärg och täckfärg. Det borde fan inte vara så jävla svårt att få fram en tjock smet som täcker allt i ett och bara ETT lager, eller?
2. Går det att få ut all färg ur en roller? För varje gång jag sköljt ur den idag, vilket måste vara minst fem, blir jag mer och mer säker på att det faktiskt inte går. Hur mycket man än gnuggar, vride, klämmer, vadfansomhelst så finns det alltid lika mycket kvar i den jäveln.
Med andra ord har jag haft det helt underbart i helgen och tänkte fira det med att färga badvattnet vitt nu.

Peace.

För att få tiden att gå lite snabbare när jag målade det (näst) sista på taket ägde det rum en otroligt intressant monolog i mitt huvud, vilket det gör alldeles för ofta. Mot förmodan kände jag mig ganska positivt inställd till monologen och till och med trivdes lite med dess utspel. I takt med armkramp tryckte jag dock på paus och bedövade hjärnan lite framför fb. Bilder, bilder och åter bilder i koppling till monologen dök upp och jag kan fortfarande inte bestämma om jag tänker tolka detta som ett tecken eller ej. Efter att antalet nej och distraktionsmoment vara för många för att förbise känner jag att antalet ja ökar och distraktionsmomenten faller bort ett efter ett. Den som lever får se.

Peace.