Efter en sjuk onsdag innehållande vin, en same (Eller heter det sam?), evighetslång promenad ner på stan, tre syltburkar (Varav två i glas, men jag LOVAR att spritmängden är densamma tjejer!), en fjärde snodd syltburk, dop av syltburken Fange i regnet, snabbesök på Pitchers där säljandet av mig till högstbjudande började, letande efter öppet fyllekäkställe i en evighet, en timmes köande för en jävla mellanpommes, fortsatt säljande av mig till högstbjudande av min ömma broder, giftemål med min nya man Bengt (30+ helkroppstatuerad bandidossnubbe vars enda raggningsreplik var "Du har snygg röv". Tack Bengt!), dansande utanför donken för att impa på fyllegubben på parkbänken och till slut taxi med Mr. Partytaxi som vet vad svenska tjejer vill ha till Josefins lägenhet, som vi kvällen till ära hade tvingat därifrån (observera att detta var EN enda lång mening) vaknade jag av ett samtal från jobbet efter tre timmars sömn. Tydligen stängde jag av ljudet och placerade telefonen under kudden där den låg och vibrerade som en tok i tre timmar. Efter minst tjugo obesvarade samtal gav han tydligen upp. Synd. Fortsatte torsdagen med att plantera låtsasgräs på Josefins balkong för att sedan återvända hem till min trygga soffa där det sovs, sovs och åter sovs. Pigg som fan väntar jag nu på att bilen ska börja rulla mot Grisslehamn där den årliga minisemestern ska äga rum. Innehåller samma sak varje år. Kräftor, samma stuga, den med egen gräsmatta om cirkus 6 kvadratmeter (eftersom vi bokar typ ett år i förväg), kortspel, grillat, misslyckat försök till fiske, marknad, önskemål om bra väder, besök i Norrtälje på grund av uteblivande av bra väder och lite annat smått och gott. Traditioner är familjen Olssons grej så att säga. Måste packa, drar om tio tydligen!
I flera dagar nu har jag lidit av syrebrist. Jag knarkar astmamedicin i överflöd fast jag vet att det inte hjälper för jag VET att det sitter i huvudet och jag VET att jag bara inbillar mig som alltid så det behöver ingen tala om för mig. Det är som att någon har spänt ett alldeles för hårt bälte om min bröstkort och jag vill bara exploder för att komma loss. Jag hyperventilerar och gäspar om vartannat tills det svartnar för ögonen och jag måste lägga mig på golvet för att inte svimma. Men medicinen gör så hela jag skakar och kan inte gör något normalt. Jag hatar att inte kunna andas.
Vad gör man när kompisens kusin är på besök men kompisen är alldeles för upptagen med att fira sin 25-åring för att umgås med kusinen? Jo, man följer med kusinen på 3-timmars bilbingo! Perfekt sätt att fördriva en måndagskväll på. Dock utgår alla på bilbingo ifrån att man är stammis och vet precis hur allt går till. Hur fan skulle vi kunna veta att man va tvungen att ha två rader i SAMMA ruta? Och de kan väl vara lite mer noga med att meddela vilket spel vi spelar. Fanns ju ofantliga mängder att välja på och klart vi ska gå ut hårt och ta dubbelt av allt. Men kul va det i alla fall, med eller utan vinst, och fler gånger ska det bli. Tänkte även klämma in lite bingohall och kobingo. Efter bilbingon bar det av på våldgästande av 25-årskalas för lite (mycket) tårta. Med oro för att Josefin inte skulle klara av att plocka fram sin romantiska ådra var jag och Sara tvugna att åka dit innan och baka tårta och fixa ost och kexmys. Lite levande ljus och parfymdoft i rummet senare lämnade vi henne för att som sagt återväda för tårtan. Den gjorde hon (jag) bra! Resterna ligger just nu i min kyl och väntar på att bli frukost.
Vet inte om jag är helt levande sen lördagen än. Skulle gärna veta lite mer detaljer från den kvällen/natten/morgonen. Vi åkte i alla fall jävligt mycket hiss, body shottade, hade ölkrig, kom ur hissen till slut och drog direkt tillbaka till efterfesten som blev min död. Spännande kväll. Nu sitter jag och spanar hus över hela världen man kan hyra. Dock inser jag gång på gång att det kanske bara är jag som har möjlighet att åka en vecka. Folk jobbar. Synd.
Efter att ha laddat om hela dagen för att orka ännu en natt i Halden börjar vindrickargenen göra sig påmind igen. I Norge kör man tydligen på ragga och dra. Spännande taktik. Har längtat efter mat sedan frukost men nu jävlar börjar det närma sig! Grillat ska det va! Och OJ vad jag ska äta. Men först ska Sara kissa i duschen.
Medan de andra töserna gör sig ofantligt snygga tänkte jag passa på ett ge en lägespaport. Livet i Halden leker. Skulle kunna räcka med det men jag är en sucker för detaljer så neeeeeeeeeej. Tog en roadtrip till Sverige idag för lite shopping. Jag och Josefin hade ju inte tillräckligt med kläder med våra fem väskor och tio par skor. Musiken är på högsta volym och vi sveper tre apor som aldrig förr. Pastasalladen står i kylen och är redo att tas med upp på färstningen. Bra att det finns varningsskyltar så vi inte får för oss att ramla ner. De talar om att det äör farligt. I skrivande stund har jag josefin skrev i ansiktet. Måste göra henne sällskap i fönstret nu. Men ja, man skulle ju kunna säga att livet leker MED RÅGE!
Efter att ha överlevt bilfärden med hjärtat i halsgropen kom vi fram tillslut! Det firar vi med vin och allt därtill. Sara gav oss nog det bästa mottagande man kan få. Bra start på en helg som bara kan bli bättre.
Väskan (läs: väskorna) är packad och jag är redo för en helg i guleböj och rumpevasklandet. Det värsta med att packa är att man redan innan VET att väl där kommer man sakna hälften av garderoben och veta exakt vad man skulle ha packat istället. Därför försökte jag trycka ner hela garderoben. Det misslyckades men med två väskor för en helg borde ju även jag klara mig. Gryta måste för övrigt vara helveter på jorde. I alla fall när det handlar om att hitta dit och därifrån. Tog mig en evighet och åkte vilse som vanligt. Lite utav en tradition varje gång jag vistas på Gryta, vilket som tur är inte är så ofta. Det vankas vin på djäkne så man kanske skulle ta och lägga i en hägre växel. Oj. Skulle åka för 9 minuter sen.
Jag trodde jag såg dig idag. Jag blev is för en alldeles för lång sekund. Som alltid ville jag ringa och fråga om det var du. Om bilen du körde va på väg hem till mig. Som tur var insåg jag att jag inte äger ditt nummer längre. Något jag både älskar och hatar. Men mest hatar jag att jag hatar det. Jag vill bara älska det. Jag ska bara älska det. Snart. Först skulle jag behöva en hjärndoktor som kan radera saker ur hjärnan. Eller det kanske är det den inte ska. För frågan är varför jag fortsätter på samma spår om och om igen. Jag vill vara ensam och med mig själv. Den där kolonistugan jag alltid drömt om skulle vara mer än passande. Där skulle jag kunna spela Lundell på vinyl och äta smultron som jag odlat själv. Läsa min sjukt underbara bok och känna mig behövd igen. Jag ångrade mig. NI kväver allt syre man skapar expoltioner.
Jag känner mig som en enda stor slamshög. Lite som en trasmatta. Det gör ont överallt. Var jag än tar på min kropp så skriker jag. Att glida av en pakethållare i farten på kullersten är inget jag rekommenderar. Smärta. Något annat jag inte heller rekommenderar är köpa fel läsk. Jag fick mitt livs chock när jag i all hast springer in för att köpa en uppfriskande cola, kommer ut och sveper fort som fan. Till min förfäran är det ingen vanlig cola jag lyckats fått med mig utan en zero. Måste vara något av det äckligaste som har tillverkats. Jag funderar fortfarande på hur man lyckas se fel på rött och svart. Frågorn blir bara fler och fler.
Jag är något utav paniken personifierad. På väg hem från nattens bestyr trodde jag att det var en lövhög jag vinglade förbi. ICKE! Det var en sjukt stor igelkott som hoppar till och tar några otroligt snabba steg emot mig. Jag kväver ett gallskrik och hoppar åt sidan. Ger han sig? Nej, han fortsätter med sin attack tills jag efter några indianhopp skakar av mig honom. Resterande gångväg undvek jag allt som skulle kunna vara hans kumpaner. Panik 2 utspelade sig när jag vaknade torrare än en öken i munnen och var tvärsäker på att vattnet fortfarande var av och att jag nyss tappade ut den sista colan på golvet. Det visade sig att det jag slängde på golvet bara var min telefon som låg och lät och att vattnet rann på som aldrig förr. Dock lite mysko färg men vem fan bryr sig. För att orka även denna varma och alkoholhaltiga dag tänkte jag nu stoppa i mig en braklunch. Vad den kommer bestå av är fortfarande oklart.
Efter en välbehövlig semester är jag nog ändå inte helt återställd. Smärtan i knäna gör sig fortfarande påmind och ryggen värker som aldrig förr. Husvagnssängar är nog inget för mig. Besvikelsen är fortfarande stor. Dock är den mest riktad mot mig. Jag är besvken på min blåögdhet och magkänsla. Folk säger att man ska lita på den men inte när det gäller mig tydligen. Från och med nu gör jag motsatsen.
Arg och bakis skriker jag mig, om möjligt, ännu hesare. Pastasalladen är lagad och skall medtagas till stranden. Efter att ha vaknat åtta, tagit mig ut ur ett okänt hus och väntat på bussen i en timme känner jag mig ändå ganska pigg. Tror det ger med sig efter några timmar i solen.
