Två dagar senare är jag vid liv igen. Dock frågar jag mig fortfarande hur fredagen spenderades. Det slog mig igår att min väska blev snodd. Klart jag springer efter och snor tillbaka den. Spännande kväll men jag tror jag gjorde rätt i att stanna hemma igår. Nej. Om jag skulle ta och klicka hem något fint.
Tack. Någon hade tagit förnuftet till fånga och plogat vägarna när jag skulle hem från jobbet. Inte alla men de största i alla fall. Braaa där! Nästan hemma var jag ändå ganska nöjd trots total frossa. MEN DÅ BRISTER DET JU IGEN! Jadå. Klart de har plogat igen hela jävla cykelvägen! Bara att KLÄTTRA över det (minst) en meter höga snöberget som blottade sig framför mina fötter. Väl på marken igen insåg jag att mina boots var fyllda av snö. Från hälarna och ändå upp till kanten var det ett enda hav av sjö. FABULOUS!
Jag kände på mig när jag satte första foten innanför kontorets dörrar att detta inte skulle bli en bra dag. Och OJ vad rätt jag hade. Arbetsdagen gick åt helvete. Men låt oss inte stanna där. Inte nog med att jag inte hittade de skor jag ville ha utan istället hittade fel/världens snyggaste skor men förbjöd mig själv att köpa dem. NEJ! Den plågan är inte tillräcklig för en dag. Efter otaliga snedkörningar med bussen var det äntligen dags att sätta fötterna på säker mark. Trodde jag. 07.00 var det inte snöstorm. Nej. Så jag tog cykeln till bussen. Ja. SKULLE JAG INTE HA GJORT. Frossan smög sig fram så jag drabbades lite av hybris. Upp på cykeln. Och ner igen. Jaja. Bara att börja traska. Men det är något som hindrar mitt traskande. Det är den där JÄVLA snön som vägrar släppa fram min cykel! PANIK! I den mest omöjligt uppförsbacken var jag så arg att jag gick och svor högt. Jag titta mig omkring då och då för att försäkra mig om att ingen hörde och ringde psyk. Inte en jävel ute så det var bara att fortsätta skrika ut min ilska. Väl uppe var jag helt slut och insåg att jag inte ens var halvvägs hemma. Då brast det. Jag blev så förbannad att jag slängde cykeln i en snöhög och skrek rätt ut. När frossan kom ikapp slet jag upp cykeln igen och genomled resten av vägen. Det var en ren jävla pina vill jag lova.
Nu har jag bara en fråga. HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VARA ATT PLOGA LITE!? Jag vet. Det kostar någon miljon så därför plogar de inte medans det snöar MEN VAD FAN! Ligger det 20 centimeter snö på marken kan man väl dra ut en snabb vända? Eller ska vi vänta tills det ligger en meter på marken och då ploga? Det är ju för fan omöjligt att ta sig fram! Fick jag välja skulle jag vilja lägga mina skattepengar på någon jävel som kan sätta sig i plogbilen och kära en vända istället för att lägga dem på någon sjukt jävla värdelös militär. JAG SPYR! Ja. Detta var vad jag gick och funderade på medan jag slet fram min cykel i drivorna. Nu funderar jag bara på vem man ska kontakta för att klaga på dessa inkompetenta jävlar som inte kan ploga.
Jag inte bara tog utan slet tag i min egen kragen och kasta mig själv hela vägen till danssalen denna söndag. Varför? Jo, ska i stort sett hela kvinnosläktet Blomberg inta dansgolvet kände jag att man bara inte fick missa det. Nu är jag sexigare än vanligt (HA! Självironi.) och hade tänkt begrava min kropp i en biostol sippande på en cola. YOU MAKE ME GO CRAZY YEAAAAAAAAAAAH!
Nyss hemkommen från en lite längre än väntat men otroligt mysig avskedsfika som mynnade ut i en avskedsmiddag med Linnéa och Hannah. På torsdag flyr hon och jag funderar på hur jag ska överleva. Jag och Linnéa har i stort sett suttit ihop sedan Göteborgsresan i början av sommaren. Att jobba heltid tillsammans sätter sina spår. Dessutom har Linnéas lägenhet varit mitt andra hem på fredagar. Var i helvete ska jag nu byta kläder efter jobbet? Framför vilken spegel ska jag bättra på sminket? Var och med vem ska jag öppna vinet lite för tidigt, men det gör inget för det är ju fredag? Hon fick lite nödproviant i form av en klubba med texten EN LITEN GODING plus ett fint kort med oss som gamla i varsinn gummiring på att ta med på färden. HAVE FUN GODING! Vi ses i solen som man brukar säga.
Inte nog med att jag sitter på fel plats med fel människor på jobbet. Imorgon är Linnéas sista dag avklarad och är en ensam och utelämnad åt världen. Stackars mig. Dock måste det ju sörjas ordentligt. Vin i mängder såklart!
HA! Jag minns att jag för mycket längesen spenderade en natt med att bråka med en man angående en låt om Evelina. Jag var tvärsäker på att det fanns en. Av vem kom jag inte på natten till ära. Mauro Scocco eller liknande tror jag jag sa. Jag fick för mig att kolla upp saken och jadå. Mycket riktigt finns det en låt som heter Evelina. Dock inte av tidigare nämnd man utan av Peter Lemarc. I stort sett samma sak. Ganska fin är den i alla fall måste jag säga. Nej. Om man skulle ta en dusch.
Jag kom nyss på mig själv med att lyssna på Petter och NÄSTAN tycka att det var bra. HA! Problemet med vårat hus är (bland annat) fläkten. Det luktar bacon i hela huset i allmänhet. I mitt rum i synnerhet. Jag hatar lukten av bacon.
Fick jag välja just nu skulle jag spendera resten av mitt liv åt att ligga på ett golv och låta Devendra Banhart förgylla mitt liv. Hans musik försätter mitt inre i någon form av trans. Jag hade nästan glömt denna trans. Men sen hör jag hans röst och då minns jag. Jag vill gifta mig med hans röst. Devendra är det bäst ur det värsta i mitt liv. Vem fan behöver en gud när man har Devendra Banhart?
Då är det nog mer min grej att planera. Morgondagen får bli den avgörande dagen för hur mars månad tar fort. Som det ser ut nu - UNDERBAR! Det jag älskar mest är hur jag och Hannah har planerat återställare på stranden med solhattar på huvudet. Inte nattlivet, utan återställaren i den stekande solen. Fantastiskt.
Otroligt bra låt måste jag bara söga. Men nu är det Linnea som pratar istället. vi spelar med andra ord. Jag är bäst och nu kommer jag fortsätta vara bäst för hannah och Evelina blir bara fullare och fullare, alltså sämre och sämre. Riktigt kul! Jag och Hannah dricker fancy drink! Det börjar snurra lite nu. Bokstäverna fyter ihop. Men inte så mycket. Lyssnar på CSS nu det är bra. H och E röker. Det är för kallt för att gå ut. Jag skiter i det. Nu kom mamma in ochtyckte v skrek lite för mycket. Det är lite för lyhört här inne. Det är tråkigt. Aja nu kommer dom tillbaka!
CIAO BELLA! Kanske nån bello som läser också! Men inget ciao får ni.
Vindrickande hos Linnéa som på den gamla goda tiden. Kvällentill ära har även Hannah joinat. Som de iq-begåvade flickor vi är dricker vi samtisdigt som vi ökar antalet hjärsceller genom at förklara od fr aranda. Hannah hängerinte iktigt med utan mister nog de flesta hjärncellerna. Got to go.
Jag hittade en del opublicerade inlägg. Jag kan inte tacka mig nog att dessa inte har blivit publicerade. Ibland är jag duktig. I detta nu vågar jag nog påstå att jag känner mig så pass banal att det enda jag vill säga är FUCK IT! Men mars ser ju i alla fall ännu en gång ut att bli en bra månad. Oväntat.
Är det något jag hatar så är det Cops. Egentligen inte för att det är ett allmänt tråkigt program. Jag skulle nog kunna slötitta lite på det om det inte vore för en sak. DE FLÅSANDE POLISERNA! Åh. Jag tål inte ljudet av deras flåsningar. Jag får rysningar och det enda jag ser framför mig är en fet och svettig amerikansk polis med alldeles för mycket maktbegär. Jag spyr. För övrigt funderar jag mest över vad som hände igår. Drinkar är nog inte mig grej i alla fall. Nåt med spriten som går rätt upp i hjärnan säger mamma. Jag minns i alla fall att jag träffade mannen i mitt liv. Århundradets flummigaste människa som såg ut som Di Leva. Vi pratade konst tror jag. Vårt möte slutade i alla fall med en otroligt konstnärlig dans till Rus. Efter en taxifärd med någon som måste ha varit Västerås äckligaste taxichaufför kom jag hem hel för en gångs skull. 03.01 ringer mobilen. Magnus Å står det och jag förbannar mig ännu en gång över att jag ger ut mitt riktigt nummer. Jag lät det ringa och väcktes istället av ett sms imorse. Han tyckte att jag verkade vara en skön typ. Han skulle bara veta.
Mellan hostanfallen intalar jag mig att jag visst är frisk nog för en stadig utgång. Allt sitter i huvudet. Ett bad och en c-vitaminchock senare borde jag vara någon typ av människa igen. Största problemet i mitt liv just nu handlar om vilka skor jag ska bära ikväll. Hålla värmen med hjälp av stövlar eller sexa till det med ett par klackar? Och folk tycker de har problematiska liv. Ojojoj. Rastlösheten lockar fram min djupaste humor. Sarkasm är mitt liv. Långt långt borta tycker jag mig höra ett badkar som ropar mitt namn. Kul att någon vill ha mig i alla fall.
Jag hostar tills jag spyr och funderar över när jag drog på mig denna förjävliga sjuka. Nyåret satta nog djupare spår än jag trodde. Till tonerna av Lisa Ekdahl av någon konstig anledning funderar jag över det gångna året. Jag fick lära mig av mina vänner att för de flesta var det ett riktigt skitår. Jag tror inte att det var det för mig. För en gångs skull. Jag tror att jag tog detta år i handen och ledde det dit jag ville. Det tog mig 18 år att våga greppa handen. Nu, under mitt 19 år på jordklotet, är det jag som stry skeppet. Eller? Om detta har varit ett så dåligt år för alla, hur kan det då ha varit bra för mig? Jag har ju trots allt levt sida vid sida med dem. Kan man då leva i två olika år? Min senaste förklaring är inbillning. Jag har gjort det förr och jag gör det igen. Jag älskar min övertalningsförmåga och mina färdigheter när det gäller att förgylla den mest förjävliga dagen med hjälp av enbart tanken.
Fantastisk vistelse i Stockholm. Sex and the city är mitt nya beroende. Min röst försvann någonstans mellan En sån karl och Segertåget. Alldeles för mycket singstar tillsammans med alldeles för mycket extra dricka alldeles för sent/tidigt bidrog på sitt sätt också. Dags att hoppa in i duschen och duscha av sig synderna.
