Jag har kommit fram till vad som skrämmer mig mest just nu. Eller i alla fall till en av sakerna som skrämmer mig mest. Överallt. Hela tiden. Vem jag än möter. Vad jag än gör och vad än jag inte gör. Det är en rädsla som gör sig påmind då och då. Rädslan för att bli utnyttjad. Ingå i någon lek utan att veta om det. Ett spel utan regler som talar för mig. För att undvika detta funderar jag ibland på att spärra in mig själv frivilligt. Sen kommer jag på bättre tankar.
Varje söndag tänker jag att denna söndag ska jag banne mig ta vara på. Göra något värdefullt av. Dock har jag insett att sändagar inte är gjorda för att göra något värdefullt av. De finns till som en anledning till dödsångest och tomhet. Roligare än så blir det inte. Om jag inte gör ett sista försök till värdefullhet. Bee Gees på lp och storstädning av rummet. GO! Jag tänkte även ge sömmerskan i mig en chans att krypa ut ur skalet. Kan bli spännande.
Åh vänta jag ska bara gå barfota och ha sönder mina nya strumpbyxor. Sen ska jag lyckas få in två glasbitar i högerfoten. Efter det ska jag bara ramla ner från en säng och skrapa upp knät. Komma hem vid elva och sova bort hela lördagen. Perfekt.
Det vankas julbord och jag är allergisk som aldrig förr. Hur skall detta gå? Åh vad jag tycker synd om mig själv just nu. Jag tänkte göra ett försök att ta reda på vad som hände om man överdoserar min allergimedicin. Jag upptäckte att den har en hel hemsida om sig själv. Dock var det tillfälligt fel. Stackars mig igen. På en annan sida fanns det en hel uppsats. Man får tydligen absolut inte ta dubbla doser. Fuck.
Ja. Så heter det ju. Jag har lidit av smärta i smalbenen hela dagen och har tänkt klaga till varenda människa jag mött. Dock kom jag aldrig på vad det hette! Otroligt irriterande. Det närmaste jag kom var "hälseneinflammation på framsidan". Det kändes lite pinsamt att säga så jag sa inget. Den enda jag vågade beklaga mina smärtor för var katten, och vad händer? Jo, naturligtvis kommer jag då på vad det heter. Så nu kan jag säga det till alla. HELVETE VAD DET ÄR SYND OM MIG! JAG HAR BENHINNEINFLAMMATION!
Ja. Skulle man definiera Evelina i en ordbok skulle nog beskrivningen lyda just Materiell separationsångesk. Eller egentligen allt som innehåller ordet ångest, men med en betoning på separationsångest. Varför? Jag har ingen aning. När det kommer till att göra sig av med saker och ting är jag världens blödigaste människa. Jag har aldrig riktigt reflekterat över hur stor min ångest blir men här om dagen slog det mig. Jag skulle ta upp nycklarna ur fickan och märkte att något ramlade ut samtidigt. Jag scannar av makren för att se vad det var. Fuck. En minimal toffs rätt i leran. Ett ögonblick funderar jag på att lämna den där. Men det går inte. Jag måste vända och plocka upp min stackars toffs. Där kan den ju inte ligga! Den blir ju ledsen! Detta var alltså bara en ynga toffs. Förstå då vilken ångest jag har över allt jag haft sedan jag var liten. Gosedjur. Leksaker. Småskit. Allt! Jag kan inte göra mig av med saker. Det går inte. Jag får ångest. Jag blir ledsen. Jag vill på riktigt börja gråta. Usch. Jag får jobbiga känslor bara av att tänka på att göra mig av med saker. Allt jag äger har känslor. Jag säger för i helvete GOODBYYYYE! till min skivspelare när jag stänger av den. Annars blir den ledsen och tror att jag har övergivit den. Anledningen att att jag kallar det materiell separationsångest och inte bara separationsångest är att människor inte brukar vara lika svåra att skiljas från. Det finns människor jag skulle kunna döda för att få glömma. Jag vill inget annat än att bli av med dem. Eller? När jag tänker på saken är nog separationsångesten till människor precis lika stor, bara att jag förnekar det.
Det är jag och Bee Gees alla nätter. Bio vankas. Cykla i spöregn. Ibland önskar jag att jag vore någor annan. Ibalnd önska jag att någon anna vore här. Jag hade tänkt berätta om min materiella separationsångest men jag fryser för mycker så jag tar nog en dusch istället.
Det brukar vara söndagarna som står för ångesten. Denna helg blev det visst lördagen. Varför vet jag inte. Det kanske är lika bra. Jag vaknade i morse med en ångest av rang i kroppen. Täcket över huvudet och jag hoppades att allt bara var en mardröm. Ångesten kan jag ta. Det som stör mig mest är att jag inte vet varför. The Hills är alla ångestfyllda bakisdagars räddare i nöden. Dessutom ökar det ångesten.
Jag är så sjukt irriterad på folk som skriver in till modemagasin, tv-program, radio, vad som helst, och frågar om det är OK att bära färgade jeans i höst. Eller om det fortfarande är inne med kilklack. Eller vad man ska köpa för vinterjacka. JAG SPYR! Vad är det för fel på att ta det man själv tycker är fint? Att bläddra i tidningar eller surfa runt på bloggar för att bli inspirerad - helt okej. Men vem fan orkar skriva till någon modeguru och fråga om det är okej att bära vissa saker.
Det finns kvällar som är roligare än andra. Som är betydligt roligare än andra. Igår var en sådan kväll. Vad som egentligen hände har jag dock mindre kolla på. Jag vet att jag och Ida var ute på äventyr. Kullerstenar i kombination med nyinköpta high heels gjorde inte gott för Idas balans. platt fall på marken. Jag fick kramp i magen av skratt. Vidare till en uppkäftig vakt. Kvällen kommentar kom från Ida. "Synd för er! Det är ni som går miste om två snygga tjejer!" Men den gubben gick inte. Vidare till att försöka kissa under vlt:s trapp. Den gubben gick inte heller. Vi insåg att det var lite lågt i tak. Så ligt att Ida faller ner på alla fyra, stupar rätt mer med pannan i marken och ligger helt plötsligt på rygg och sprattlar som en skalbagge. Kramp i magen igen. Lite värre denna gång. Det fick bli under bevakningskameran på vlt:s parkering istället. Jag dör. Den roligaste kvällen på länge faktiskt. Det får man väl tacka och bocka för.
Är det något jag hatar så är det folk, tjejer, som bär med sig sin väska var de än går. Då menar jag inte på stan eller liknande utan HELA TIDEN! Hemma hos folk, på jobbet, överallt. Detta irriterar mig så oerhört! varför vet jag inte. Eller det kan vara att det ser så nonchalant ut. Att man inte litar på sina medmänniskor. Att man är paranoid. Jag vet inte. Irriterande är det i alla fall och jag hatar det. Jag vill rycka väskan, springa och skrika "HA HA! HUR KUL BLEV DET NU DÅ?!"
Min irration mot Ellen Degeneres blev igår ännu större. Jag låg utslagen på soffan just vid den tiden på dygnet då det inte är något bra på tv alls så jag råkade stanna på hennes show. Tänkte att jag kunde ge det en chans till. Det handlade om plusmodeller. Ellen sitter och ska vara någon typ av hjälte när hon säger att alla modeller är underviktiga och att det är så sjukt och bla bla bla. Någon av plusmodellerna berättade att hon hade haft en ätstörning och var nera på storlek 32. Då kommer det. Ellen påstår att enligt henne har ALLA med storlek 32 en ätstörning. Jag lev så arg att jag bytte kanal och ville inte ens höra mer av vad de hade att säga. Hur kan man säga en sån sak. Hur kan man påstå att alla med storlek 32 har en ätstörning. Det är ju som att säga att alla med storlek 38 har fetma. Skulle man göra det på tv skulle man bli bannlyst och hatad. Hon blir hyllad för att hon har "sunda" ideal. Jag tycker inte det är sunt att fortsätta klanka ner på naturligt smala människor. Dessa ideal dödar mig.
Åh vänta jag ska bara spränga mitt huvud en gång till.
Jag vill varna hela staden om att jag nog kommer explodera idag. Eller mitt huvud i alla fall. Det är fullproppet och dunkar som aldrig förr. Åh vad jag tycker synd om mig själv! Tvådagarsfrossa gör en utmattad. Det värsta jag vet är när man fryser men kaffet är för varmt för att man ska kunna värma sig på det. Då bränner man sig istället. Hösten är en annan typ av vår.
