konfettikrig

Det är som om jag har tappat orden. Ingenting kommer ur mig längre. Det står bara still. Som om jag förbrukat mina ord och inga nya kan växa. En storm drog fram och tog med sig allt som fanns inom mig. Lämnade mig tom. Jag har aldrig riktigt kunna bestämma mig om jag är en person som känner för mycket, eller om jag är en person som inte känner någonting. Jag är nog båda. Men bara extremerna. Jag saknar mellanting. Jag har svårt att känna riktig jävla lycka eller total jävla sorg. Fast det kanske bara är jag som analyserar det för mycket. Stoppar mina egna känslor genom att fundera över hur lycka känns. Samtidigt kan jag drabbas av så stora känslor att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vill explodera bara för att få lätta på trycket. Men jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är jag som tvingar fram känslorna.

 

Vad jag vill komma till är väl egentligen att jag känner mig ganska vilsen. Jag vet inte vad jag känner eller inte känner och vad jag borde känna. Jag vill bara stanna tiden och reda ut trasslet i mitt huvud så det inte känns som livet springer ifrån mig. Jag vill leva och känna. Inte tänka. Och jag vet inte om det är tabletterna som gör mig likgiltig. I så fall vet jag inte om det är till det bättre eller sämre. Jag vill tro att allt är på väg att ordna upp sig. Att molnen skingras och att jag snart ska kunna se klart. Men jag vill inte leva utan att känna. Jag gråter hellre än rycker på axlarna.

 

Men i morgon är han hemma igen och då kan jag känna. För när han håller om mig vet jag att jag i alla fall kan känna kärlek.