Jag slipper vakna av att du rycker, sparkar och slåss mitt i natten. Jag slipper bädda om hela sängen efter att du på något märkligt sätt alltid lyckas dra bort hela lakanet. Jag slipper tvinga upp ögonen för att inte somna när vi tittar på film. Jag slipper kriga om täcket och en okej stor plats i sängen. Jag slipper vakna av att du puttar över min till andra sidan sängen för att mitt hår är i vägen. Jag slipper kvävas när du totalt glömt att jag finns och halvt ligger på mig.
Men det betyder också att jag inte får vakna av att du drar mig till dig när vi ligger för långt ifrån varandra. Att jag inte får somna på ditt bröst fast jag vet att du inte kan sova på rygg. Att jag inte hålls vaken av att du pussar mig i pannan varannan sekund. Att jag inte kan blunda och känna din arm runt mig och hur våra kroppar liksom måste vara gjorda för att sova just precis så. Att du inte finns där att stryka mitt hår tills jag somnar om igen varje gång jag vaknar till.
Så därför ligger jag vaken. Natt efter natt. Jag ligger vaken och önskar att du var här eller jag var där. Bara jag får ligga nära.
För ett tag sedan försökte jag räkna hur många jag hånglat med. Jag gav upp innan jag ens kommit igenom de jag vet vad de heter. Man kan väl säga att jag betat av några stycken. Testat mig fram. Varit full och glad och smakat på livet. Skulle jag istället räkna hur många jag sagt "jag tycker om dig" till, skulle en hand räcka.
Jag har alltid undrat hur fan man vet när man hittat rätt. Hur man vet att man är kär på riktigt. Man bara vet. Det bara känns rätt. När det är rätt så är det lätt. Det finns så jävla många klyschor men jag tyckte inte någon gav svar på min fråga. Hur fan ska jag kunna veta hur det känns när det känns rätt? Var det det jag kände när jag hånglade med den lockiga killen på krogtoaletten? Eller när jag vaknade hos den långhåriga killen med gitarren och han hade gjort frukost?
Nej. Jag har fattat det nu. Jag har fattat hur det känns när det känns rätt. Jag har fattat hur man vet att man är kär på riktigt. Och jag tror det var därför jag någon gång i höstmörkret bestämde mig för berätta allt. Efter bara månader berättade jag saker jag inte sagt till någon annan. Jag lovade mig själv att vara helt ärlig mot den där människan. Kanske för att jag kände på mig att han skulle stanna. Att jag inte ville slösa bort den här människan på att bygga något på lögner som ändå rasar.
Så jag kanske har hånglat med fler än mina kroppsdelar räcker till att räkna, men räknar jag hur många jag sagt "jag älskar dig" till, så finns det bara en.
