Om några timmar ringer vi ut det gamla och in det nya. Jag är så jävla pepp på det nya året. Mer pepp än jag någonsin varit. Jag försöker komma på var på en skala ett till tio jag skulle placera 2013 också. Det var ett jävligt blandat år. Sjuk bra och sjukt dåligt. Tydligaste exemplet är väl att jag gjorde mig av med en kille som var sjukt dålig och hittade en som är sjukt bra istället. 2013 är alltså och kommer alltid att vara året då jag blev riktigt jävla kär. Det är också året då jag både började och slutade med antidepressiva. Det är året då jag började ta tag i saker på riktigt. Men också året då jag grät så sinnessjukt mycket. Kanske mest för att det gör ont att låta saker komma upp till ytan. Men jag tycker nog ändå att det är sjukt onödigt att recensera ett år. Det har ju liksom redan varit och gjort är gjort.
Istället ser jag med nyfikna och förväntasfulla ögon på 2014. Som ett barn ser på en inslagen julklapp som kan innehålla just det där som stod högst upp på önskelistan. Jag tror 2014 kommer bli ett bra år. Ett jävligt bra år. Det kommer bli året då jag blev sambo. Det kommer bli året då jag flyttade till Stockholm. Året då jag praktiserade på Amelia. Och året som innehöll så jävla mycket kul.
För det var längesen ett år hade så bra förutsättningar. Så bra utgångspunkt. Så, 2014, jag tror på dig. Du är ganska ful med den där spetsiga fyran, ser liksom otymplig och jobbig ut, men jag tror stenhårt på dig. Hoppas du tror lika stenhårt på mig för då jävlar kan vi uträtta stordåd.
Jag är 23 år. Jag har ett och ett halv åt kvar på min utbildning och sen tar liksom mina planer slut. Kanske för att jag valde ett yrke där det inte direkt går att ha några fasta planer. Men det är just det som är grejen. Jag valde det. Det är vad jag vill. När jag och mina vänner för några nyår sedan satt och siade om varandras framtid var de flesta överens om att jag var den som skulle komma och knacka på familjevillan mitt i natten och få sova ruset av mig på någons soffa efter att ha gått på ännu en notlott till kille. Jag tänkte väl i stort sett samma sak.
Men nu är jag alltså 23. Mina närmste vänner har sambo och bostadsrätt eller i alla fall förstahandkontrakt på något större än 22 kvadrat. Några har hundar. Några går på husvisningar i hålan vi växte upp i. Alkohol intas under lugna omständigheter men ibland får såklart de lurviga komma ut och dansa, det är inte det jag säger, men festandet (för att använda ett uttryck jag hatar) är liksom över.
Och hör nu; jag tycker inte att det är något fel i detta. Vi är 23 och då är det väl så det ska vara. Eller ja, det skulle ju inte vara tråkigt att någon helg när jag besöker hemstaden få gå ut och festa så in i bomben mycket utan att någon ska hem till hund, sambo eller bara upp dagen efter.
Men det finns en känsla jag inte riktigt kan släppa. Hur mycket jag än skakar trillar den liksom aldrig riktigt av. Och det är känslan av att folk tror att jag egentligen vill leva deras liv. Att jag också vill sitta där med bostadsrätt och framtidsplaner och hemnet som startsida. Varje jävla gång jag berättar om mig och mitt liv känns det som att jag måste försvara mitt sätt att leva. Och jag skäms varje gång jag säger att jag tycker det är kul att festa.
Men vet ni vad, det gör jag. Jag älskar att festa. Jag är 23 år men jag älskar att vara full och göra dumma saker och jag skulle förmodligen välja det framför att somna i soffan till en film varje jävla helg om någon frågade. Tro mig, jag skulle inte tacka nej om någon gav mig en bostadsrätt men jag älskar fan mina 22 kvadrat, som trots allt är ett förstahandskontrakt. Och jag ska bli sambo på riktigt nästa år och jag ser så jävla mycket fram emot det men jag tror fan inte ens han vet vad hemnet är. Och jag älskar honom för det.
Jag vet att det låter töntigt och att det bara sitter i mitt huvud men jag kan verkligen verkligen inte släppa det. För varje gång någon säger något om att "jamen vi är ju på olika plan i livet" så tar jag det som att det är jag som är på fel plan och dom på rätt. Det är jag som borde växa upp och skärpa till mig att bli vuxen.
Men nej. Jag må vara 23 år men jag är fan inte vuxen. Och jag vill inte vara det. Och det är mitt val, inget annat.
Och att vara arg över dåliga barnmorskor känns plötsligt som det onödigaste i världen. Att sitta i en föreläsningssal och lyssna på någon vidrig människa som pratar om Norges ost-tullar fick mig att vilja spy.
Min kropp bara skakade och jag ville skrika åt alla att de inte fattar ett jävla piss. Att inget betyder något längre. Hur fan kan de bry sig om ost när livet är så jävla orättvist? Hur fan kan det vidrigaste hända de bästa människorna? Det är så jävla orättvist.
Okej. Vi måste prata om det här med folk inom vården som vägrar göra sitt jobb. Om det här med preventivmedel och dess biverkningar.
När jag var typ 16 år samlade jag mod och gick till Ungdomsmottagningen för att få p-piller. Efter några korta frågor om mitt sexliv och högt blodtryck i släkten fick jag de piller mina kompisar åt eftersom jag frågade om jag kunde få dem för att slippa få mens. Frid och fröjd och blodfritt tänkte jag. Jo absolut. Blodfritt kanske men då fan inte frid och fröjd.
Och år efter år gick jag tillbaka till umo, sa att jo ja, de funkar väl bra och fick ett nytt recept. Och vem är jag att klaga. Jag var ju blodfri. Min högsta dröm sen den jävla mensen började.
Så hoppar vi en sådär sex år fram i tiden och jag åt fortfarande samma piller. Gick till en läkare för att reda ut min trassliga hjärna. Fick tabletter för att hjälpa den på traven. Frid och fröjd och problemfritt tänkte jag.
Men nejnejnej. Nedstämdheten finns fortfarande där. Inte alltid som tårar och panik. Men som en dimma av likgiltighet. Som en ständig vilja att rycka på axlarna. Som en påminnelse om att det är jobbigt att le. Och hur hänger då detta ihop och varför gör det mig så arg? Jo. För ingenstans på vägen har någon berättat för mig om sambandet. Absolut, jag har läst "nedstämdhet" i listan över biverkningar, men där har jag läst så himla mycket.
Under alla dessa år som jag ansträngt mig för att vara glad vissa dagar samtidigt som jag fått recept efter recept förnyat har ingen, INGEN, nämnt något. Förlåt. Men en barnmorskas jobb går bland annat ut på att hjälpa mig att hitta ett preventivmedel som passar mig. Hur kan man då missa den lilla detaljen att fråga hur jag mår? Hur kan man skriva ut ett recept till en vilsen 16-åring som inte vill ha mens utan att ställa några vettiga frågor?
Och hur kan en läkare inte fråga en 22-åring om hon använder något preventivmedel och föreslå att byta det innan hen skriver ut antidepressiva?
