Nykter lördag resulterade i pigg och rastlös söndag. Lägg till lite kaffe och ni har en överspeedad Evelina. I brist på annat har jag gått och köpt mig ett par skor. Överpepp på att de ska landa i min brevlåda! Borde ut och gå eller liknande innan jag råkar köpa fler.
Har kommit fram till att Sveriges nordligaste delar kanske inte är något för mig i alla fall. Dels för att det är kallt men mest för att jag nog kommer vara alldels för ensam i mig själv. Och jag är rädd för att jag skulle fastna och nöja mig med min ensamhet. Därför har jag nu begett mig mer söderut i mitt sökande efter framtid. Skurup låter lockande. Men ensamt.
Det känns som jag har storslagna planer men kan inte komma på vad det skulle kunna tänkas vara för planer. Tills jag återkommer med innehållet i mina storslagna planer tänkte jag bara meddela att jag numera ser mig själv som hälften fågel, hälften människa. Igår vaknade jag ur min lilla sovstund i solen av att något vasst befinner sig på min rygg. Av chock blandat med smärta rycker jag till. Det gör också fågeln som tydligen befann sig på min rygg, och fladdrar iväg. Mycket spännande.
Hittade min gamla blogg. Otroligt roande läsning. Hittade även min projektblogg. Tänka sig att jag en gång i tiden var så kreativ. Har dock tappat bort hälften av alla kläder jag sydde. Denna tröja bland annat. Synd. Tror den gick sönder andra gången jag använde den. Ännu mera synd. Spetsgardiner är tydligen inte gjorda för att fastna i dragkedjor.
Och varför i helvete har ingen talat om för mig att man genom att klicka på youtube mix grejen så kommer låtarna av vald artist uppradade efter varandra!? Min städdag är räddad!
Jag erkänner. Jag är kär i Scoccos nya låt. Och i honom. Då spoty strejkar tvingas jag lyssna på musik via youtube vilket har sina för och nackdelar. Nackderlar - man måste klicka upp nästa låt så fort en tar slut. Fördelar - man får ta del av alla dessa underbara videos! Det blev an skrattfest till Scoccos tidigare prestationer. I positiv bemärkelse.
Här sitter jag, glad som få och lite småhungrig, och letar recept innehållande röda linser då detta tydligen är vad jag absolut måste ha i magen idag. Smakade ett tag på orden spenatpaj, hemlagad pizza, pasta eller varför inte bara en tonfisksallad? Men icke. N¨got innehållande röda linser ville jag ha och man ska ju lite på magkänslan säger de. Hittar ett recept på någon typ av asiatisk gryta som låter underbar. Ägnar dryga kvarten åt att skriva ner allt eftersom jag inte äger någon (inkopplad) skrivare, blir så uppspelt av allt gott att jag sticker in en stiftpenna under nagelbandet och skriker av smärta. Torkar mina tårar och tar mig till förrådet, enbart för att upptäcka att vi inte har någon kokosmjölk. Jag gråter floder i detta nu.
Då jag är en otroligt upptagen människa som har otroligt många viktiga och meningsfulla saker för mig händer det att även jag glömmer, eller skjuter på, att dela med mig av intressanta funderingar. Dessa funderingar uppstår alltsom oftast över en torsdagsöl och så även denna. Fundering: Är det någon skillnad på uttrycken "glida fram på en räkmacka" och "halkade in på ett bananskal"? Var härstammar dessa underbara uttryck ifrån? Vad jag (Olof hade ingen talan eftersom han aldrig hört talas om uttrucket att glida fram på en räkmacka) efter en öl kom fram till var att det förstnämnda låter som om en människa lyckats med något tack vare yttre, fördelaktiga omständigheter. Låt mig ge ett exempel: En liten pojkspoling får ett alldeles för överbetalt jobb enbart eftersom hans föräldrar råkar vara högt uppsatta inom näringslivet. Han gled alltså in på en räkmacka. Uttryck nummer två däremot syftar, enligt mig, snarare på att en person enbart haft ren och skär tur, endart baserad på slumpen. Låt mig ge ännu ett exempel: Ännu en pojkspoling sitter på ett fik. På samma fik sitter en kvinna, högt uppsatt inom näringslivet, och väntar på en man med höga förhoppningar om att anställas till ett alldeles för överbetalt jobb av kvinnan. Oturligt nog är mannen försenad, vilket resulterar i att pojkspolingen och kvinnan börjar konversera där de sitter, vilket i sin tur resulterar i att pojkspolingen får det alldeles för överbetalda jobbet istället för mannen. Pojkspolingen råkade alltså bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han gled alltså in på ett bananskal.
Men det kanske bara är jag som funderar över saker som denna.
Glöm allt jag sa. Jag är på sprudlande humör. Om någon ens uppfattade att jag inte var det. Tårta till frukost och godis till lunch kallar jag en stadig brevbärarkost. Det vankas afterwork med bigsis. Av egen erfarenhet uppmanar jag alla i min närhet att hålla sig inne ikväll. Eller bege er ut på egen risk.
Eller ge mig bara något. Ett livstecken. Det finns alldeles för många låtar som passar in på mitt kaotiska inre just nu. Jag plågar mig med att lyssna på alla. Drar egna slutsatser, hostar upp mina lungor och kliar bort min hals. Ge mig imorgon.
Efter min timslånga, brutala powerwalk blev jag inte mycket klokare över vad jag nu skulle bli klokare över. Kom däremot fram till att min pollenallergi har satt sig ovanligt, och onödigt, mycket på luftrören i år. Må hända att det beror på att jag i år tydligen inte fick min rosa och fina luftrörsmedicin utskriven. Skönt tänkte jag, den smakade ju ändå fuktigt mjöl där den låg och smälte under tungen. Nu skulle jag göra mycket för att få känna denna fuktiga mjöl sprida sig i min stackars mun. Bara mina luftrör slutade kämpa mot mig och andningen istället för med. Nej, nu ska jag nog återvända till den roligate bok Lasse Berghagen någonsin läst. Och för den som inte vet vilken som är den roligaste bok Lasse Berghagen någonsin läst är så kan jag tala om att det är Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Om någon mot förmodan skulle veta varför just detta uttalande av just denna man hamnade på framsidan får den mer än gärna tala om det för mig.
I had hoped you'd see my face, and that you'd be reminded that for me it isn't over. Ja, så skulle man ju kunna uttrycka det. Men nu ska vi inte vara på det viset. Istället säger jag bara att they don't love you like I love you och tar mig nog en långpromenad i min ensamhet.
Eller är det kanske jag som ska passa mig? Hur som haver så sitter jag här i enbart strumpbyxor, hög på livet, kaffe och kanske ett glas vin, och bara har det bra. Och lite, lite stressat. Kvällen bjuder på partyalias hos kärleksparet J och A. Dock snor jag J kvällen till ära för att vinna detta underbara spel. Finfredagsfeeling ända ut i fingertopparna och jag tror detta kan bli en ypperlig helg. Och nej Veronica, ännu blöder inte mitt hjärta men det kan nog ändå vara värt att dö för.
Min hjärna har en förmåga att haka upp sig på ord eller meningar. Oftasta meningar liknande ordspråk tagna från absoluta intet. Dagens mening har varit "Att dö nu vore ett jävla antiklimax.". Som ni märker besitter jag en finsmakande hjärna som inte bara väljer meningshookups på måfå. Och jag kan inte annat än hålla med mig kära hjärna. Att dö nu vore faktiskt ett jävla antiklimax.
Jag har satt ett slutdatum på vår tid tillsammans. Eller ett startdatum på vårt liv tillsammans. Efter detta datum ska jag simma in mot land och börja vandringen mot något nytt. Det svåraste kommer bli att inte vrida på huvudet och se bakåt. Det är ovissheten som dödar mig men densamma som håller mig vid liv. Hur det nu går ihop. Men fram till detta slut-/startdatum tycker jag vi lever kvar i vår hemliga bubbla och låtsas som att det finns kakor som både går att ätas och behållas.
Det var fredag och ett besök hos mina mycket, mycket goda vänner Bill och Bob. Förflyttade mig till en nästintill tom lägenhet för en flaska rött och gitarrspelande. Kan vara bland det klyschigaste som finns, men också det bästa som finns. I alla fall om det är gott vin och fint gitarrspel. Råkade bli kvar några timmar mer än beräknat så började valborg med en smärre försovning. Kan ju bara bli bättre tänkte jag, tog mig till Uppsala och avslutade kvällen med grovt dansande.
