Jag måste vara världens sämsta packare. Innan usa-resan var jag ledig hela dagen och hade därmed all tid i världen att packa. Gjorde jag det? Nej. Istället väntade jag tills min superstressade syster kom hem från jobbet med skjutsen i släptåg och skrek på mig. Först då kom jag på att jag kanske ville ha med mig lite kläder för den tre veckor långa resan. Känner på mig att det kommer bli samma sak nu. Inte förrän vi har hämtat upp W och det är meningen att vi ska avnjuta en mysig frukost kommer jag komma på att kläder kan vara bra att ha med. Kanske en sovsäck. Kanske ett liggunderlag. Så, nu när jag vet hur det ändå kommer bli tar jag nog och hoppar in i duschen. Måste ju njuta av rinnande varmvatten en sista gången på ett tag.
Det var midsommar. Mat i mängder, lekar och alkohol. Allt som hör en midsommar till helt enkelt. Cykeltur i mörkret till byns kärna för att väcka alldeles för gamna minnen till liv. Intressant att se hur vissa människor inte förändras det minsta. Men fint var det. Även lite kallt fram mot morgontimmarna. Därav den ihängande sjukan som vägrar lämna mig. JAG GÖR SLUT! Mitt dreamteam.
Allas vårat kärlekspar.
Allas vårat kärlekspar 2.
Blomplockning.
Att ladda upp bilder en i taget tär för mycket på mitt morgontålamod.
Eftersom jag inte hittar en sådan väska jag söker någonstans får jag helt enkelt sy den själv. Frågan är bara när. Jag har............ knappa fyra dagar på mig. Under dessa fyra dagar ska jag också hinna packa gånger två, fira midsommar, vara bakis efter midsommar, få bord febern som bor i min kropp, städa och ha semester. Positiv sak: Jag hinner inte tänka onödiga tankar på dig.
Jag skulle kunna säga att jag saknar dig. Men det gör jag inte. Jag orkar inte sakna en illusion. Ett fragment av något fint som förvandlades till fult. Istället försöker jag intala mig själv att jag inte alls är sjuk. Det är fullt normalt att knappt veta vad man själv heter. Man behöver inte vara sjuk bara för att varenda del i kroppen darrar som ett asplöv. Snart semester. Snart semester. Snart.
Jag kan inte längre skilja på rätt och fel. Verklighet och inbillning. Jag vet inte längre om det jag vill är det jag vill eller det jag bör. Men jag kunde inte bry mig mindre. Bara för idag.
Du har missat ditt tåg. Jag tror det gick igår. Jag däremot, sitter på det och tittar ut genom fönstret. Ser landskapen fara förbi i alldeles för hög fart. Du skulle ju sitta på platsen bredvid mig. Den var bokad i ditt namn. Men du har kastat biljetten alldeles för många gånger nu. Jag har väntat nog. Jag vill inte längre stå på perrongen och se tåg efter tåg åka förbi utan att kliva på. Och jag vill inte hör en enda gång till att du lovar att komma till nästa. Jag har klivit på tåget redan. Jag vet inte var det ska. Men du är inte med.
Funderar på att fly till hösten. Utnyttja sommaren till att samla mod för att ge mig av. Var vet jag inte. Bara bort. Lämna saker och ting bakom mig. Rensa i livet för att få plats med nytt. Samla erfarenheter och uppfylla drömmar. Göra allt det klyschiga alla vill men ingen gör. Sen ska jag bli trygg och landa på något stabilt där jag kan bygga något stort.
Det var finfredag på Hannahs tak. Börjar bli en fin tredition. En förälskad-hatt och två olyckligt kär-hattar utdelades. Turhalsband skapades och kysstes. Böner bads i trappen. Dock kan jag fortfarande inte komma fram till om vi blev bönhörda eller ej. Fint var det i alla fall. Och fint ska det bli idag också. Har äntligen lyckats få en dejt med den otroligt svårfångade Ida. Det ska ni veta mina vänner, att det är inte det lättaste i dessa dagar.
Nej nu får det fan vara nog. Inte nog i som jag ger upp utan nog som i slutdeppat. Jag är bättre än att folk ska kunna förstöra mig utan att ens göra något. Jag är starkare än att jag bryter ihop så fort folk inte följer de möster jag har bestämt att de ska följa. Så nu tar jag mig i kragen och klipper mig och växer upp och allt det där och skiter i vad fan folk gör med sina liv. Vill du spendera ditt på det sätt du inte vill så varsågod, men blanda inte in mig något mer i så fall. Vill du däremot, låt oss säga äta grillchips, med mig så säg bara till.
Tillbaka på platsen jag gång på gång lovar mig själv att aldrig återvända till. Vad var det jag alltid sa att jag skulle tänka på till nästa gång? Hur brukar jag ta mig härifrån? Jag hatar att jag alltid tror det bästa om folk. Jag hatar att jag alltid tror det bästa om mig. Från och med nu lovar jag att aldrig återvända hit. Tills imorgon.
Fin dag. Fina dagar i min värld har en förmåga att få sentimentala slut. En pingismatch mellan hopp och förtvivlan. Jag ger upp. Att ge upp utan ett tappert försök är för idioter. Idag väljer jag att vara en idiot. Jag vill röka.
Varför i helvete fortsätter man köpa dillchips när man inte ens tycker de är goda längre, och varje gång man äter grillchips inser att man tycker om dem mycket mer? Är det dillchips man vill äta, varför då sno åt sig grillchips så fort man får chansen? Människor kommer alltid vara ett mysterium för mig.
Tror jag är för pigg för mitt eget bästa. Funderar på när jag kommer få stå till svars för gårdagens/morgonens uteslutning av sömn. Men jag måste erkänna att det var en fin känsla att cykla hem när klockan visar 05.17 och det är ljusare än det någonsin blir under vinterhalvåret. Och schizofrena människor är nog ändå mitt favoritsällskap.
Schizofrena människor ger mig panik. Det är bara jag som får vara schizofren. Alla andra måste följa samma mönster så jag vet var jag har dem. Jag behöver rutinerna för att känna mig trygg i allt det otrygga. Jag är för splittrad. För velig och obeslutsam för att umgås med lika osäkra människor.
