Dra mig baklänges och måla kors i taket med en spritpenna! Igår insåg jag att min littarurvetenskapskurs började i förrgår. I måndags alltså. Det man inte vet lider man inte av tänkte jag och vägrade öppna domumentet som jag förmodade innehöll information om kurslitteratur, uppgifter, föreläsningar och allt annat en kurs kan tänkas innehålla. Men idag hände det. Mitt i en koffeinkick fick jag feeling och letade mig fram till kursplanen och första föreläsningen med tillhörande uppgift. Att jag sedan dess har spenderat majoriteten av tiden åt att installera Word, få till en snygg layout i dokumentet och berömma mig själv för jag är så jävla duktig är minder viktigt. I skrivande stund har jag tagit mig en välförtjänt paus från sammanfattandet. Kom på mig själv med att stirra på orden kontext och irritera mig på hur fult det ser ur men fint det låter. Åh jag håller på att bli nörd. Och jag älskar det!
Kom inte och ta min hand och låtsas som om allt är som förut. Ingenting är som förut. Du har förvandlats till en idiot i mina ögon. Det var du som förstörde allt. Inte jag. Det är du som är falsk och utnyttjar folks känslor. Du ska veta att jag inte förlåter orättvisa människor så lätt.
Tänkte vara lite tysk och gå rakt på sak. Människor gör mig så arg. Efter en redig utekväll slutade jag och min vapendragare upp på Saffets. I väntan på maten slog sig en man ner bredvid mig och började prata. I samma stund ser jag hur ett helt gäng vänder sig om och tittar medlidande på mig. Jag och mannen pratar och jag ser hur fler och fler glor. Råstirrar. Till och med mannen bredvid mig verkar chockad över att jag ens svarar på hans tilltal. Men han är otroligt trevlig så varför skulle jag inte? Det hör tydligen inte till vanligheterna att en vit kvinna frivilligt sitter och pratar med en svart man i Västerås. Idioti.
En annan sak jag irriterade mig på ikväll var något så otroligt ytligt som att folk envisades om att påpeka att jag hade pannband på mig. Tror folk berättade det för mig minst fem gånger. Tack, men jag visste redan att jag hade ett pannband. Det var jag som satte på mig det. Vill du att jag ska berätta hur dåligt du passar i linne? Eller hur fula dina jeans med tryck på baksidan är? Eller hur nittiotal din tatuering ser ut? Skillnaden mellan er och mig är att jag känner mig tillräckligt snygg i mitt pannband så jag måste inte påpeka vad ni har på er. Hej! Du har jeans jag tryck på baksidan. Coolt.............
Otroligt bra dag. Hittills. Tror banne mig att den bara kan bli bättre också. Jag har absolut inget att ha på mig men efter gårdagens insikt kunde jag inte bry mig mindre. Måste kila.
Grät mig igenom Jag saknar dig idag. Otroligt fin film. Sorglig men fin. Den fick mig att tänka. Tänka på allt som betyder något. Det är oftast det som inte betyder något som tar upp tankarna. Vädret. Ångest över ingenting. Komplex. Fel kläder. Dålig hårdag. Skulle jag dö imorgon vill jag inte att min sista dag i livet förstördes för att jag inte kände mig tillräckligt fin. Jag vill att min sista dag ska vara så fantastisk som en dag bara kan vara. Jag menar inte att jag kommer speldera resten av mitt liv med ett leende på läpparna. Det vore omänskligt. Jag menar bara att jag vill leva mina dagar fullt ut. Inte vänta på att chansen ska komma utan komma till den. Våga jaga den. Den som jagar chansen och lever till fullo kommer få betala med tårar. Men för varje tår finns dubbelt så mycket kärlek.
Kikade in hos farmor och farfar idag. På bordet stod Pluras fisk och skaldjurssoppa. Efter maten gick farmor och jag igenom bokhyllans alla böcker. Alla med sina egen historia. Farmor berättade om liver som varit och vi läste dikter. Det var fint.
Vaknade tröttare än ett dött djur. Drack mitt kaffe och läste min bok. Kände en smula livsglädje. Tror det kan bli en bra dag idag. Jag har silvriga strumpor.
Dagen har i stort sett enbart spenderats åt viktiga saker. Saker på min att-göra-lista som bor i mitt huvud. Min kalender är nog mitt bästa köp någonsin. Att fylla den med viktiga och oviktiga ting gör min dag vissa dagar. Men den gör mig också stressad. Heltidsjobb, tre kurser och UMR kommer vara mitt liv några månader framöver. Kan bli kul. Kan bli spännande. Kan bli stessigt. Kan döda mig. Kan göra mitt liv värt att leva. Tror jag aldrig varit såhär målinrigtad och förvirrad på samma gång förut. Därför fortsätter jag förtrollas av Devendra Banhart tills jag exploderar av all information och planer dagen har bjudit på.
Yes! Det har börjat droppa in bilder på min dator! På något jävla vänster har jag dock tappat bort min systemkamera så riktigt än kan jag inte sätte ett kryss i rutan på checklistan. Men en klapp på axeln till mig som lyckades få in bilderna, lägga dem i mappar OCH småredigera dem. Tog ju bara några timmar att förstå hur allt skulle gå till.
Någon gång inom en snar framtid ska jag se till att få över lite bilder till denna lilla underbara maskin. Det var ju trots allt mer än ett halvår sedan jag var i USA och levde livet. Måste. Åka. Någonstans. Nu!
Jag är så jävla arg. Så besviken och ledsen. Miljontals människor svälter. Tiotusentals barn dör. Ett halft jävla land är i akut behov av livsmedel. I AKUT behov. Flyktinglägren är överfulla och sjukdomar sprids. För varje artikel jag läser vill jag gråta ännu mer. Jag vill skrika. Jag känner mig så otroligt maktlös och desperat. Den värsta kombinationen som finns.
Men mest ledsen blir jag nog när jag ser vad som pryder hela jävla Sverige istället. TRONARVINGEN SÄKRAD! Vilken jävla lättnad. Jag har varit så förbannat orolig att vi skulle bli utan avringe! Vem fan bryr sig om några miljoner människor som lider när Vickan och Danne har lyckats knulla till sig en unge? Bra jobbat! Nu kan jag sova lugnt i natt. Läste en artikel i dn att kungahuset under 2010 fick dryga 115 miljoner i statligt bidrag. (Dessutom ägde det ju också rum ett fantastiskt bröllop som gick på 10 millar.) Ungefär hälften av detta går raka vägen till kungen med familj (exakt till vad är det dock ingen som svarar på). Sedan tillkommer såklart extrautgifter som säkerhetsarrangemang och skötsel av fastigeheter. 2009 landade även detta på, i runda slängar, 115 miljoner. Vi pratar alltså 230 miljoner kronor. Per år. Välinvesterade pengar!
64 miljoner. Det är så många barn som skulle kunna räddas för samma summa.
Världen är så jävla sned att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men en sak vet jag. Mänskligheten måste sluta blunda.
Jens är fin och jag är trött. Att gå på möte med en redan på tok för fullastad hjärna är mer än en sjuk Evelina orkar såhär en onsdag. Därför hade jag nu tänkt begrava mig i sängen och sova. Får man göra det när klockan är arton minuter över åtta? Kan läsa ut min bok först. Då är det nog okej. Mer om böcker vid ett annat tillfälle. De är mitt liv.
Mitt liv håller på att ordna upp sig. Saker och ting börjar få en plats. Kanske inte dess rätta eller slutgiltiga plats, men i alla fall någonstans att förvaras. För att manifestera detta köpte jag mig idag en kalender. I den ska jag spalta upp mitt ordnade liv. På så sätt finns det mer plats åt röran i mitt huvud.
Hittade ett par skor idag. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade den på foten och var på god väg att fria när jag började tveka. Som jag alltid gör när det gäller kärlek. Finns de kvar imorgon ska de bli mina. Har jag lagt en förmögenhet på en dator kan jag nog avvara ännu en mindre förmögenhet på ett par skor.
Medan jag roar mig med att hosta upp mina lungor och försöka andas utan att det gör ont i halsen passar jag också på att inviga min alldeles egna dator ordentligt. Känner mig redo att skriva milslånga uppsatser nu. Känner mig sugen på hemtentor om historiens alla fina författare och poeter. Känner mig ett steg närmare min framtid helt enkelt.
Jaha. Så har man gått och blivit öronbarn på äldre dar. Varje redig förkylning har på senare tid också fört med sig långvariga lock för öronen. Den här gången har det dock gått för långt. Spenderade gårdagen snyftande och pillerknarkande men inget hjälpte. Smärtan i mitt vänstra öra är outhärdlig. Men det mest irriterande är nog att allt ljud låter som en sprucken högtalare med fördröjning. Har jag hittat på det själv eller kan det hjälpa med en vitlöksklyfta i örat? Måste kollas upp.
Vaknar upp, vad det verkar, feberfri och pigg, tittar ut genom fönstret och det enda jag ser är en blå himmel. Har inte vågat kolla/känna temperaturen än men det ser ut att styra mot en bra kräftskiva! Ska bara operera bort min hals först.
Läste just världens längsta artikel om hur förbannat jävla svårt det är att lyckas med just det jag vill lyckas med. Känner mig otroligt peppad. Verkligen. Jag beslöt mig för att byta framtid. Göra en helomvändning med skeppet. Det finns ju miljoner hamnar att lägga till i, har jag hört, så varför välja den med minst plats och längst kö? Tanken varade i någon sekund. Minut max. Sen slog det mig; jag har absolut ingen reservplan. Lyckas jag inte ta mig fram till just den hamn jag vill åt kan jag lika gärna göra en Titanic. Jag är kaptenen som går under med skeppet ty det är mitt liv, min dröm, mitt allt.
Funderar på att sy något. Frågan är bara vad. Och av vad. Funderar även på hur jag ska orka förflytta mig från soffan till symaskinen. Att droga ner sig för att orka jobba tar på krafterna. ÅH vad jag älskar att tycka överdrivet synd om min egen misär. Imorgon ska jag återuppstå.
Varför är inte alla som jag? Världen skulle vara en så mycket bättre plats om i alla fall majoriteten var som jag är. Och då får man såklart räkna bort att jag är psykiskt instabil, lite lätt manodepressiv och förmodligen har en liten släng av aspergers. Det jag menar är att alla borde ha min arbetsmoral. Få saker irriterar mig så mycket som folk som är sjuka hela jävla tiden. Vad har man gjort med sitt immunförsvar om man lyckas vara sjuk minst, MINST, en gång i månaden? Ibland, typ nu när jag ligger totalt utslagen i soffan med feberfrossa och mår illa så jag helst skulle vilja dö för en stund, önskar jag att jag var lite mer som dessa idioter och kunde sjukanmäla mig en enda dag. Istället håller jag för öronen och totalskiter i min kropp när den skriker efter att få tillfriskna ifred.
Det som irriterar mig är hur du förvandlades från världens snällaste till idiot på en sekund. Hur du plötsligt såg mig i ögonen och ljög istället för att le. Fan vad lätt det skulle vara att hata dig nu. Att aldrig mer vilja se dig. Bara jag inte hade vetat att de där ögonen inte tillhörde dig. Att orden inte kom ur din mun. Idiot.
Tack vare min datanörd till lillasyster kan jag nu vara lika cool som alla andra och ta kort på mig själv. Ovan syns resultatet till min försening till förfesten i lördags. Inte ens mamma kunde slita sig.
Fan. Varför talar inte bara någon om för mig vad jag vill? Plötsliga sammanbrott börjar bli otroligt tröttsamt. De som just hade försvunnit. Jag som precis bytt panik och ångestattackerna mot fnissanfall och spontana leenden tills kinderna började krampa. Jag tror jag ännu en gång har förstört något fint.
Insåg just att jag inte kommer kunna duscha om jag inte duscha i isvatten alternativt tar med mitt kära glas fyllt av is i duschen. Dock känns det överkurs att tvätta håret med vänster hand samtidigt som jag undviker att få varmvatten på högerhanden. Åh vad jag önskar att detta var mitt största dilemma just nu.
Mitt finger är inlindat i en påse fylld av is. Ändå känns det som det brinner. Förutom att tortera mig själv med kokande vatten skingrar jag tankarna genom att tacka ja till alldeles för många kurser. Så om jag fortfarande är världens mest förvirrade människa i höst har jag i alla fall alldeles för fullt upp för att hinna tänka på det. Jag längtar redan.
